Ursprung och historia

Tulpan (Tulipa)

Tulpanen är en vårblomma men det går att odla fram tulpaner redan i december. Ibland hittar man i butiken faktiskt tulpaner redan i oktober – november, men dessa kommer från lökar som varit djupfrysta under lång tid och har därför mycket kort hållbarhet. Den riktiga säsongen börjar på Tulpanens Dag den 15 januari och pågår fram till någon gång i slutet av april.

Idag är tulpanen var mans blomma. Sverige är världsmästare på att köpa tulpaner och de har varit vår mest populära snittblomma sedan 1960-talet då livsmedelsbutikerna började sälja tulpaner i buntar. Nu finns de nästan överallt; på torget, i närbutiken, på bensinmacken och det är svårt att tänka sig att denna vardagsblomma en gång var en exklusiv handelsvara som skapade den första stora börskraschen.

 

En gammal växt

Tulpanen har en historia som går 800 år tillbaka i tiden. Redan på 1200-talet omtalas tulpanens skönhet i persiska dikter. Denna liljeväxt har sitt ursprung i Centralasien och kom till Europa någon gång i mitten av 1500-talet. Exakt hur, när, varifrån och vart de första lökarna och fröna färdades från det Osmanska riket är inte helt klarlagt men det finns några väldokumenterade fakta.

Det Osmanska riket var en stormakt från 1200-talet fram till 1923 och bestod av stora delar av Mellanöstern, sydöstra Europa och norra Afrika. Här förekom tulpaner tidigt som motiv på kakelplattor, väggmålningar, gravstenar och olika textilier som till exempel bönemattor. Konstantinopel (nuvarande Istanbul) var centrum för politik, kultur och handel och ansågs som en av världens vackraste städer. På 1500-talet upphöjdes tulpanen till hovblomma och från ca 1630 och hundra år framåt hade tulpanen en särställning i riket både som religiös symbol och som handelsvara. Sultan Ahmed III importerade en ansenlig mängd lökar från Holland till sina trädgårdar och festivaler. Holländarna började med ett antal stulna turkiska lökar och eftersom tulpanerna trivdes bra i den holländska jorden och intresset för blomman var stor i landet, var det en mängd botaniker, florister och vetenskapsmän som jobbade med att förädla växten.

Det turkiska namnet för tulpan är lale som återfinns i flera turkiska platsnamn som Laleli (Tulpanplatsen) och Laleli gecedi (Tulpanpasset). Tulpanen är för övrigt nationalblomma både i Turkiet och Iran.

 

Från det Osmanska riket kom tulpanen till Europa under andra hälften av 1500-talet och ganska snart blev den en statussymbol för aristokrater, en åtråvärd handelsvara och senare till fördärv för många, många holländska familjer.

Den första teckningen av en tulpan, Gessners bok 1561.

Från Turkiet till Holland – 1500-tal

Hur tulpanen kom till Europa vet man inte helt säkert men det är några män som ofta omnämns som de som haft en avgörande roll för tulpanens europeiska historia.

 

Pierre Belon, född 1517, fransk forskningsresande, läkare och zoolog är en av dem. På grund av sitt naturhistoriska intresse reste Belon runt ibland annat Grekland, Mindre Asien och Egypten och under en av sina forskningsresor i Turkiet mötte han en man med en tulpan instucken i turbanen. Det var vid den här tiden (Belon dog 1564, mördad av rånare i Boulogneskogen) en vanlig utsmyckning och Belon pekade på mannens huvud och frågade tolken vad det var. Tolken trodde att Belon menade turbanen och svarade tülbend som är turban på turkiska. Detta sägs vara anledningen till att tulpanen heter just tulpan. En annan teori är att blomman fått sitt namn på grund av att den till formen påminner om en turban.

 

Schweizaren Conrad Gessner (1516 – 1565) nämns i det första skriftliga belägget för blommande tulpaner i västeuropa. Dokumentet är daterat till april 1559 då Gessner besökte Johannes Heinrich Herwart i Augsburg, Tyskland. Vem denne Herwart var och vad han sysslade med är dock oklart. Hursomhelst hade han i sin bayerska trädgård tulpaner som han själv drivit upp från frön en vän hade skickat till honom från Konstantinopel, eller möjligen från Cappadocia i centrala Turkiet. Blommorna och trädgården imponerade stort på Gessner som i en bok, Caspari Collino Pharmocopoeo, skriver passionerat om tulpanens vackra röda färg och sensuella doft.

 

Den franske botanikern Claude de l’Ecluse, eller Carolus Clusius som han också kallas, är en nyckelfigur i tulpanens europeiska historia. Hur det hela började vet man inte riktigt, men den vanligaste teorin är att Clusius fick tulpanlökar och frön från sin vän, flamländaren Ogier Ghisalin de Busbecq. de Busbecq arbetade som diplomat eller sändebud vid Suleiman den Stores hov i Konstantinopel under några år och när han återvände till Wien 1562 hade han med sig tulpanlökar och frön som han gav bort till bland andra Clusius. Det kan också ha varit så att han skickade några lökar med kurir till Clusius och beskrev blommorna som de vackraste han sett.

 

På 1570-talet fick Clusius i uppdrag av kejsar Maximilian II av Wien att anlägga en botanisk trädgård. Dessa blev allt vanligare och uppfördes i anslutning till universitet över hela världen och österrikarna ville inte vara sämre. Pisa var dock först år 1543, tätt följd av trädgården i Padua, som ibland helt felaktigt får äran som den äldsta. Dessa trädgårdar var viktiga statussymboler och nyttjades främst för forskning och studier i botanik och farmakologi.

 

 

En botanisk trädgård värd namnet kostade ansenliga summor att anlägga och Clusius uppdrag fick ett snöpligt slut då kejsaren dog 1576. Tronföljaren, Rudolph II var inte ett dugg intresserad av växter och ville inte lägga pengar på något han ansåg onyttigt. Han var djupt religiös och inte helt mentalt tillräknelig. Han tvingades abdikera efter bara ett par år på tronen till förmån för sin bror Mattias. Några år senare fick Clusius anställning vid den medicinska fakulteten i Leiden, en tjänst som bland annat innebar att anlägga en botanisk trädgård. Det var här han planterade sin stora samling tulpanlökar, omkring 600 stycken och han var först med att göra en systematisk artindelning av tulpanerna. Han var också den förste som delade in tulpanerna efter blomningstid.

 

Ryktet om de nya blommorna började sprida sig och efterfrågan ökade. Trots idoga påtryckningar från Holland vägrade Clusius att sälja lökar om de inte skulle användas i vetenskapliga syften och då begärde han rent hutlösa priser. I slutet av år 1596 stals ett stort antal lökar från hans trädgård och några år senare anlades de första holländska odlingarna, något som knappast kan ha varit en tillfällighet. Efter stölden sägs Clusius ha varit förkrossad och slutade helt att odla tulpaner.

 

Det talas också om en säck tulpanlökar som kom med ett skepp från Istanbul till Antwerpen på 1560-talet. Mottagarna, som var handelsmän i tygbranschen, trodde de var vanliga lökar och åt upp de flesta, men några hamnade i en köksträdgård där de upptäcktes av en köpman som gjorde sig en rejäl hacka på dem genom att sälja dem till de nederländska borgarna.

 

1578 lär den första tulpanen kommit till Storbritannien via Österrike. När trädgårdstulpanen kom till Sverige vet man inte med säkerhet men till Danmark kom den troligen omkring 1630. Olof Rudbeck d.ä. nämner i en av sina kataloger att 38 olika sorters tulpaner odlades i Uppsala botaniska trädgård år 1685. Då hade den omtalade tulpanmanin redan blåst över.

 

 

Rena galenskapen – 1600-tal

Den holländska jorden passade tulpanlökarna perfekt och odlingarna växte snabbt. Intresset för tulpanen växte dock fortare och efterfrågan var väldigt mycket högre än tillgången. Priserna på lökar steg till astronomiska summor och man började spekulera i tulpaner på börserna i Amsterdam och Rotterdam.

 

I början av 1600-talet tillhörde tulpanlökar något av det mest värdefulla en välbärgad europeisk familj kunde äga och 1623 var priset för en enda lök av den röd-vitstrimmiga sorten Semper Augustus ettusen gulden. Tio år senare sägs det att ett hus i den västfrisiska staden Hoorn såldes för tre sällsynta tulpanlökar.

Ryktet om snabba pengar spred sig och många människor satsade allt de ägde och hade för att investera i tulpanlökar. Många lycksökare gav sig in i handeln och blev mycket rika på väldigt kort tid. Enorma summor satsades på relativt sällsynta lökar och i stället för att använda pengar för handeln blev lökarna i sig ett betalningsmedel. Man använde senare också tulpaner som skuldförbindelser. Man kan nästan säga att tulpanerna spelade samma roll då som it-aktierna under 1990-talet.

 

Under hösten 1636 nådde tulpanhaussen, som i historieböckerna kallas tulpanmanin eller tulpomanin, sin kulmen, priserna skenade och vid årsskiftet hade tulpanvurmen övergått i hysteri. För en lök av sorten Viceroy betalade man två lass vete, fyra lass råg, fyra oxar, åtta grisar, tolv får, 79 liter vin, 425 kilo ost, fyra ton smör, en säng, lite kläder och en silverbägare.

 

Värdshusvärden Wouter Bertelemieszoon Winkel var smartare än många andra under denna uppgång. Han odlade själv tulpaner, i stället för att spekulera i lökar, och fick ihop en stor och exklusiv samling. Sommaren 1636 dog Winkel och hans sju barn fördes till barnhemmet. Deras arv bestod av tulpaner och lökar. Ryktet om Winkels död spred sig, men turligt nog hade barnen grävt upp lökarna och låst in dem innan någon hann stjäla dem. Efter att noggrant ha räknat, vägt och katalogiserat lökarna planterades de igen och barnavårdsnämnden gav tillstånd till en auktion.

 

Den 5 februari hölls den berömda auktionen i Alkmaar (som väl idag är mest känd för sin fantastiska ostmarknad, en av de största i världen). Auktionen var mycket noggrant förberedd. Winkels barn fick hjälp av barnavårdsnämnden som lät göra en bok med akvareller av pappans alla tulpaner. Inbjudningar skickades ut till rika florister och kännare och auktionen omsatte 75 miljoner kronor, omräknat i dagens penningvärde. Sju föräldralösa barn blev mångmiljonärer på bara ett par timmar! Samma vecka kom kraschen. Priserna hade då gått upp så mycket att ingen vågade eller kunde köpa lökar längre och priserna sjönk snabbt. Många var skuldsatta upp över öronen och alla försökte sälja vilket fick priserna att rasa ännu mer och de lökar som över huvud taget gick att sälja nådde en bråkdel av värdet bara veckan innan.

 

Denna ”barockens börskrasch” kan vara den första dokumenterade finansbubblan och sannolikt en av de mest spektakulära, ibland jämförd med finansvalparnas statusjakt på 1980-talet. Fortfarande används tulpanmanin som avskräckande exempel i utbildningen av ekonomer. Krisen på världens börser 2008 var visserligen världsomspännande, men kraschen i Holland 1637 lämnade många familjer utblottade. Detta var början på en otrolig misär med stor arbetslöshet och svält som följd.

 

Inte bara holländarna älskade tulpanerna. Det var sista skriket bland adelsherrarna i Paris att uppvakta hovets damer med en sällsynt tulpan. Den bars ofta fäst vid urringningen och de vackraste snittblommorna låg i samma prisnivå som ädelstenar. Vid Ludvig XIII:s hov var tulpanerna högsta mode och eftersom franskt mode vad tongivande spred sig dessa maner till resten av Europa.

 

Sverige var det bara forskare som kunde resa till tulpanens hemtrakter i Persien och Turkiet som nånsin hade sett växten. År 1685 kunde dock en utvald skara svenskar beundra trettioåtta tulpaner som Olof Rudbeck den äldre tagit med sig från Holland och planterat i den botaniska trädgården i Uppsala.

 

Handeln sprider sig – och tulpanerna. 1700-tal

”Tulpanens århundrade”, Lale Devri, i Turkiet nådde sin höjdpunkt i början av 1700-talet. Vid fullmåne varje vår ordnade sultanen Ahmed III en tulpanfestival i trädgården till sitt palats Topkapi (som står kvar än idag och är väl värt ett besök). Detta ungefär samtidigt som Karl XII försökte förmå sultanen att förklara krig mot Ryssland! (Ahmed gav den svenske kungen asyl efter att han förlorat slaget vid Poltava mot Ryssland 1709.) Sultanen lär ha varit en sann naturälskare som ofta satt och fiskade vid stranden. Och han älskade tulpaner!

Ahmed III med tulpan på huvudet…

 

Tyvärr delade han inte denna vurm för tulpaner med någon annan i familjen eller vid hovet och när Ahmed dog 1730, dog också intresset för den nästan dyrkade tulpanen.

 

När de mest insyltade länderna hämtat sig från tulpanmanin i Holland började förädlingen av lökarna ta fart på allvar. De flamländska odlarna, framför allt i området kring Lille, var i särklass skickligast och en blomstrande exporthandel byggdes upp. Allt raserades dessvärre under och efter den franska revolutionen och holländarna blev åter världsledande.